En liten hint om det nya som börjar här och nu.

Ser, lyssnar är med om, men hur mycket lär man sig? Lyssnat på två personer på Tv idag, och blir väldigt förundrad över hur lätt man bara nonchalerar sig själv och andra. Men är det något vi ger järnet i,satsar oerhört mycket kraft i är våra jobb. Planerar i minsta detalj,stämmer av, lyssnar med medarbetare om dom förstått och tycker det är ok? mm mm. Det som slog mig var, är hur lite av allt detta vi gör för våran familj och närmaste?! dom liksom bara får ta skiten som blir över! och i bästa fall bli upplysta by the way.
Vi går gärna på AW med kollegorna, men går vi på en AW med den vi älskar? om så bara för en fika för en 1timma? nope! det är nog väldigt sällan det händer.
Kanske ändå balansen borde bli bättre i min värld i allafall...

Ska om en stund titta på Malou efter tio, idag kommer en person vara med som kämpat otroligt med att börja om med sitt liv. Otroligt starkt kämpat. Jag känner stor beundran för dom som kämpar på detta vis.
När man ser på sitt eget liv så tänker jag, vilken tur jag haft så här långt. Speciell kärlek till mina barn <3

http://www.linasmatkasse.se/
Ja detta kanske kan vara något? Man vet ju inte innan man provat, sägs ju vara bra.
Japp man får test och se.

Denna bild är från Malou och efter 10, precis detta bord har jag fikat vid i helgen ute på Holmen, och då tänkte jag, attan vad fint det är, och nu ser jag det på Facebook idag hahaha, inte utan att jag ler :)

Vilka Tjejer!! Direkt efter att jag gjort en bordsdekoration med mossa och lite annat smått och gott som naturen nu erbjuder oss, så blev det fart på tjejerna, vad dom pysslade i solen, och fint gjorde dom också!! härligt!!

Kvällen före Midsommar vilken kväll!!
Havet var som en spegel och här sitter vi på klipporna utanför stugan o bara myser, vi äldre och så dom mindre.

Här ute är det bara underbart!! här tror jag man finner allt man vill ha.

Vi äter god mat när vi känner för det, fikar o dricker vin, alla smågrejar med någonting. Jag brukar bara sitta iblan på klipporna och bara förundrat se hur vackert det är.
Plötsligt brukar det komma upp en mysig man vid min sida, som säger "är det bra gumman?" och så får jag en puss. Så klart det är!

Lite drygt en månad har jag nu bott och jobbat här uppe, känns fortfarande lite konstigt ska säga.

När jag se barnen, så tänker jag ju på mina, men det gör jag ju hela tiden. Förut var det mer Fredrik som fick mina tankar, nu är det barnen som surrar i mina tankar. Vad gör dom?hur mår dom? Vilken tur jag då bara kan knappa lite på mobilen så, vips! har jag ett svar.

Snart Midsommar! Alltså har halva sommaren regnet bort, suck! samtidigt så gör det inte så mycket, jobbar man så spelar det inte så stor roll!

Dessa tre tjejer ska jag fira Midsommar med, sååå mysigt!! dansa runt midsommarstången och höra dom sjunga. Dom är såå gulliga när dom kommer med sina kransar i håret och fina klänningar, Midsommar!!

Finaste killen har tagit studenten "Fy fan vad han är bra!!" Blev en jättefin dag, även om det var lite stök på vägen, skjortot och kavajer som var glömda, men allting liksom löser sig om man tar det med roo hahaha.

Och så är lilla sötisen storasyster med på bild också, linslusen där :))

Puss är sååå glad i mina barn!!!

Känner en total förlamning!! Förvirrad!! Vad hände?? eller inte hände??

Efter tio år borde det kännas bättre, men jag saknar mamma! Livet känns som en käftsmäll nu, och jag har tillåtet det! Försöker greppa vad som gick fel, tyvärr vet jag det innerst inne, och det känns som ett riktigt botten napp!!! hur fan kunde jag ha haft sååå fel??? Men magen vänder sig ut och in varje gång jag tänker på det, känns som jag  ska spy upp! Är såååå jävla arg!!!

Kan undra om jag ska hinna med segling i år?

Just nu är ju sommaren ett stort frågetecken. Blir det nytt jobb, då vet jag att jag kommer att jobba häcken av mig. Blir det inget jobb, så måste jag nog peppa mig att vara hängiven ofrivillig semesterfirare(blä!)

Men visst är detta härligt!!??

Tänker mycket på detta med flytt. Hur ska det bli? Så mycket känslor kring detta. Varför tänker jag så mycket på det?
Känner en person som träffade en "vän" för inte så jättelängesedan, personen är 60år, ganska nyskild. Denna person har med liv och lust gett sig in i en ny relation. Sista jag hörde om dom gjorde att jag häpnade och tänkte, Va?!! så kan man ju inte göra?? Men!! herregud visst kan man!!
Sååå härligt egentligen att våga ge så mycket kärlek! jag känner mig som en fegis, och varför är jag det?

Den frågan ska jag nog suga på ;)